Skulle kunna ha en sådan bra blogg, och en sådan bra twitter. Skulle kunna berätta om saker och tankar mer. Men jag orkar och vill inte. Vill inte släppa internet för nära och visa mina ibland känslofyllda, men allt för ofta tomma, tankar i textform. De får vara där de är istället. Och medan kan jag blogga om glittriga strumpor, twittra om min skoltrötthet och fortsätta hålla dig, internet, på avstånd. Jag ser inte anledningen till att tala ut när det inte finns något att tala om, eller något som kan göra det bättre genom att texta. Så jag låter det vara. Men till de som twittrar, bloggar, talar om sin ångest - tack. bra. heja. Ni är modiga, och om ni inte heller ibland ser syftet till det så ser jag det. Det handlar om att berätta om att man mår dåligt, så vi andra halvtrasiga kan känna att vi inte är ensamma. Och det är starkt av er. För ni är inte ensamma, vi andra är bara inte lika modiga.