Han hade så blåa ögon och så fina fräknar. Han hade hallonröda läppar som var mjukare än så många andra röda läppar jag nuddat. Första gången vi pratade med varandra ville vi inte sluta prata. Det fanns så mycket att säga. Första gången vi kysstes ville vi inte sluta kyssas, det fanns så mycket att ta igen.


Han var bara en kille med blåa ögon, fina fräknar, hallonröda läppar och ruffsigt hår.
Bara en kille som var bra att prata med och bra på att kyssas.

Han var bara en kille, en vem som helst.
Men ändå.


Jag ser det som kunskap. Kunskap och lärdom inför framtiden.

- Vissa killar är inte så mycket mer än fina ögon och väl valda ord.