I mellan åt kan jag känna mig som världens lyckligaste.

Det behöver inte ha någon speciell anledning, det är liksom småsakerna som gör det.

Som samtalet jag hade med Carro på lunchen, det var verkligen värt att komma 5 minuter sent till SOn för. Resten av dagen tänkte jag på det fina samtalet och log för mig själv.

Eller telefon samtalet jag nyss hade med Felicia. Vi skrattade åt liksom ingenting igentligen så att jag fortfarande har ont i magen.

Det är såna här saker, inte ett lyckat köp på stan eller ett VG på en uppsatts, som gör mig sådär varm inombords. Lycklig på insidan. Det får mig att känna hur mycket mina kompisar betyder för mig.

Till er som känner sig träffade när jag säger "mina kompisar" - tack för att ni finns.

Jag älskar er.