rädsla

Jag har så mycket drömmar men jag blir ibland nästan rädd för att uttala dom. För tänk om dom är bara just det, drömmar? Tiden börjar närma sig, tiden då jag har möjligheten att uppfylla mina drömmar. Studenten. Skoltiden över friheten framför fötterna. Tänk om jag tror så mycket, tror jag ska göra en massa spännande saker, besanna mina drömmar, men sen händer inget?
Hur vet jag att jag har modet?
Hur vet man att man har modet att uppfylla drömmar om man aldrig provat?
 

Det känns att vara lycklig, inga problem

Har ni några mål med livet?
Vet ni vad ni vill, vad ni vill uppnå, lägga er tid på?

Mina mål kan nog sammanfattas såhär;

Hitta meningen, komma bort från tomheten.

Sen har jag ju mina teorier om vad det innebär. Komma bort från min hemstad, snabbast möjligt. Resa. Se världen. Skejta. Surfa. Kyssa människor jag vill kyssa, prata med de jag vill prata.
Men sammanfattat; hitta meningen, komma bort från tomheten.

Först och främst komma bort från tomheten. Steg ett liksom. Den där tomhetskänslan som slår till ibland, är den något man alltid kommer leva med eller kommer man en dag slippa den, och bara vara? Tomhetskänslan som trycks åt sidan när man gör saker, ser saker, har roligt och tänker på annat. Det är vä den där känslan som gör att jag är så in i helvete rastlös av mig, kanske. Den känslan som gör mina ögon tomma och ger mig ont i magen ibland. Sällan eller ofta, det varierar. Att lämna den, att vara tillfredsställd, inte tillfälligt - utan helt. Vara hel?

Mina mål alltså.
Nu ska jag möta Matilda. Tänka på annat, ha roligt och lämna känslan för ikväll. Ha en fin onsdag vänner

tidig natt

En sådan där fin kväll. skateboard på eftermiddagen och sedan åkte vi hem till mig.
Vi satt på min altan; solnedgång över sjön, te, några cigaretter, lite kubbspel och vampire weekend ur högtalarna. En sommarkväll helt enkelt. När alla gått låg jag kvar ute till ljusen brunnit ut, älskar natten, speciellt på sommaren. Möjligheterna flera måstena färre. Skulle vilja leva med den känslan men jag vet inte om det går, känslan är svår att förklara, svår att greppa. Vaken om natten känslan. Kreativiteten värker i kroppen, hjärtat slår långsammare tankarna är klarare och drömmarna vackrare. Lite så. Nu ska jag rita. Rulla ut rullen med en gånger tio meter ritpapper jag fick i födelsedagspresent.

Just det, jag är arton nu.

vi hörs vidare.


"livet leker tills det inte finns någon morgondag"

Humör som växlar mellan känslan av att äga världen och en jävla instabilitet. Don't know why, men jag antar att det kan vara såhär ibland. Lever lite parallellt har jag insett. Det riktiga livet skjuts åt sidan och en roligare version spelas istället upp. Ett högt tempo och lite sömn. Livsstilen i pararellivet är inte alltid den bästa men det gör inte så mycket. När beatsen tar slut går jag istället och lägger mig föralltid, för att citera maskinen. Alltså, jag kör väl på så länge jag orkar! Vill inte att sånna här texter ska få er att tro jag mår dåligt, för tro mig, jag mår riktigt bra! Mår bra och har roligt, livet är riktigt fint just nu. 
Hur är allt med er?
I övrigt saknar jag många, delvis därav känslan av instabilitet. Vill kramas pussas och skratta med flertalet saknade personer. Men snart har vi långhelg. Håll ut Klara och håll ut ni, tisdag onsdag och sedan kör vi igen så att säga. Kärlek!

tänkvärt

Tänk på hur du beter dig. Tänk på vilka som är dina vänner, var rädd om de du är rädd om. Säg aldrig något du inte menar. Be inte om förlåtelse om orden ändå inte har betydelse.
Såra inte de som du inte vill se ledsna.

en lördag

I en värld uppbyggd kring busstider och längtan efter att vara godkänd; godkänd vän, godkänd i matte, godkänd som tjej, som glad, ledsen, för mycket eller för lite,
är jag denna morgon återigen tolv.

Jag ger mig själv underkänt och ska snart sminka bort tolvåringen, idag känner jag mig inte som tolv. Bara litelite grann, någonstans där inne.

Solen skiner och lördagen har bara börjat. Gör något bra av dagen hörrni! Puss och kram



så har du levt och så lever du varenda dag



Humöret växlar mellan missnöje och inspiration, hat och kärlek. Ena stunden hat och missnöje mot hur dagsläget ser ut och livet jag lever. I nästa stund inspiration och ett dunkande hjärta i tankar på vad jag kan förändra och hur mitt liv en dag kommer kunna se ut.
Jag antar att jag helt enkelt är tonåring?

Hoppas allt är bra med er. Puss



känsla

....men sen kan det räcka med att lyssna på en låt och den förklarar allt man känner på något sätt.

flummigt inlägg... som vanligt?

Det är natt nu. Jag ska duscha och sedan sova. Pratar skate med en person jag egentligen inte känner. Har berättat det förut men säger det igen. När jag var liten var jag skateare. Jag åkte i rampen på skolan princip varje rast en period under mellanstadiet. Sen rev dom rampen och jag slutade åka. Min skateboard är rosa och står i garaget.

Jag tänker varje vår att jag ska ta upp det där. Den är en sjukt skön känsla att åka skateboard. Men det har känts som att jag vuxit ifrån den jag var då på något sätt? En liten brud med rosa bräda, modig, brydde mig inte så mycket om vad andra tyckte, frågade dom äldre skateboardkillarna med cigg i munnen om tips... Sen börjar man högstadiet, skaffar en mascara, får nya vänner och tappar bort sig själv.


När jag tidigare tänkt på det där med skate har jag nästan skrattat åt tanken. Jag, i lockat hår, massor av läppglans och typ rosett i håret. På en skateboard. Komiskt. Fast varför brydde jag mig ens?



Idag har jag slutat borstat håret, tappat bort mina läppglans men känner mig samtidigt säkrare på mig själv än vad jag gjort på väldigt länge. Senaste jag kände mig så här måste varit då jag var en liten skatebrud i khakijacka typ.

Högstadiet - tappade bort mig själv, brydde mig för mycket, osäkerhet.
Gymnasiet - hittar mig själv på något sett, ser klarare framför mig vem jag vill vara och strävar efter att vara den personen, det är inte längre så jävla viktigt vad andra säger.

Och fan vad skönt det är att kunna känna sig säker. Det var längesen jag gjorde det.
Lockar i håret, skatbo, smink eller inte. Sålänge man känner sig säker, nöjd och trivs - gör som du vill. Må bra, se till att andra må bra och känn efter. Ofta. Bry dig inte så mycket om vad andra tycker, det är inte dom som ska leva med dig - det är du.



stanna upp andas känn efter

Idag fick jag veta att en kille jag gått låg och mellanstadie med har avlidit.

Döden är något som nuddar vid tankarna ibland. Men ändå inte på riktigt. Inte på det här sättet.
Att en människa jag kännt, en människa jag delat en del av min uppväxt med faktiskt har gått bort. Nu, arton år gammal på grund av en orättvis sjukdom som ingen förtjänar. Det är så fel, så hemskt och så.. Mörkt. Det får mig att stanna upp, tänka och känna efter. Tänka på honom som jag minns han; En glad kille som var bra på att imitera folk, smart, artig och rolig. Tänka och känna efter, hur lyckligt lottad jag är som har livet här och nu. Tänka på att vi alla borde uppskatta det vi har, varje dag, även då det är lätt att glömma.

Tankar som att jag hade velat prata med han en sista gång, se honom en sista gång eller gå tillbaka i tiden då vi slutade 6:an och ge honom en extra stor kram finns. Men det går ju inte. Det ända man kan göra är att verkligen krama om sig själv och de man älskar. Tacka Gud, eller bara ödet, för att man är här idag och förhoppningsvis även i morgon. Känna efter lite extra, hur underbart livet faktiskt är och bestämma sig för att leva det fullt ut. Om inte Han, min föredetta klasskompis, har möjligheten att göra det ska han i alla fall kunna se på oss någonstans ifrån och veta att vi uppskattar och älskar livet, det som orättvist togs från honom.


Det gäller att leva sitt liv fullt ut. Man vet aldrig vad som händer, man vet aldrig vad morgondagen har med sig. Uppskatta de ni älskar, behandla alla och er själva med respekt. Ta vara på det dyraste ni har, livet.






Tankarna går till dig och dina närstående. Vila i frid och värme.

en kille

Jag vill ha en kille som inte frågar "ska vi se på film?" när vi ska ses
en kille som är smart. Och jag menar inte betyg (även om snygga betyg såklart inte är ett minus), jag menar mer streetsmart, en kille med åsikter
en kille som inte hatar "bara för att". Ni vet dom som "snackar politik": "fyfan, sossar, lever på bidrag och vi andra som lyckats i livet får ta hand om dom" eller "moderatjävlar". ni vet vad jag menar va?
en kille som kan säga förlåt, på riktigt
en kille som inte tofflar
en kille som hör av sig på tisdagar, inte bara fredagkväll 01.50 (när krogen stänger)
en kille som tror på sig själv
en kille som inte säger "pengar är väl det minsta problemet" / "farsan betalar". Även om det är så, varför berätta? Vem bryr sig?
en kille med andra intressen än öl
en kille som inte kammar bak håret och har ljusblå randig skjorta med två knappar öppna. alltid. (ibland, visst.)
en kille jag inte tröttnar på efter en vecka eller två
Några av mina kändischrushs.. Allihop pga det dom skriver, säger, tycker, låttexter osv. (Jaja dom är jävligt snygga också.)

17 juni

Man behöver inte veta vart man ska
Man behöver bara veta att man ska komma dit
Man behöver inte veta vart man ska

Man behöver bara veta att man ska komma dit



en lång lång lista.

Ingen sån där lista kopierad av annan bloggare och ingen lång lista löften.
Här är bara vissa saker jag alltid kommer tänka på när jag tänker på 2011, speciella händelser, roliga saker, tråkiga saker eller bara småsaker som gjort året så pass bra. (Händelserna står inte i någon riktig ordning, bara vissa saker.)

- Jag lärde känna tjejerna i klassen bättre.

- Jag började dansa disco vilket visade sig vara det roligaste jag någonsin dansat.

- Jag var i Sälen med Jeanette, Felicia och Ewa.

- Jag fyllde 17

- Jag grät över en kille

- Jag var på Peace & Love med mina bästisar.

- Jag hade en sommarromans..

- ..Jag blev sedan besviken, ledsen men också starkare.

- Jag åkte till Danmark med tre av mina bästa vänner...

- ... Där kysstes jag med den snyggaste kille jag någonsin sett. Allvarligt talat, någonsin.

- Jag blev nära vän med Sofia Gustafsson

- Jag bestämde mig för att sluta träffa en kille jag inte trott jag skulle sluta träffa. Det var starkt av mig.

- Jag blev allt bättre vän med killarna i klassen.

- Och ja, jag har kommit hela klassen närmre!

- Fanny blev tillsammans med Andreas.

- Jag fick en bättre syn på livet.

- Jag fick starkare självkänsla.

- Hösten tillbringades på diverse fester med Matilda...

-... Och festerna slutade för det mesta med att vi sov sked hos någon av oss. Vi började kalla varandra för varandras fosterbarn.

- Min syster åkte till Australien.

- Jag och mina kompisar var på mycket roliga fester. Inlägg om det under.

- Jag kom närmre min mormor.

- Jag lyssnade på Avicii, Swedish house Maffia, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, Veronica Maggio, diverse indie, Mange Makers, Justin Bieber, Skrillex, LMFAO och så vidare...
- Jag hälsade på farmor som jag inte träffar ofta. Samtidigt några kusiner. Jag och Lisa pratade om allt långt in på natten, trots att vi inte träffats på väldigt länge. Otroligt hur starka släktbanden är.
- Jag köpte allt mer 2hand.
- Klassfesten
- Jag hade en crush på Danny och såg tre spelningar med han.
- Jennys pappa öppnade en butik. (Haha, kul att det får stå med på min lista)
- Världens bästa lärare gick i pension.
-
- Jag upptäckte Nutella.
Detta vara bara några saker. Det jag kom på nu, när klockan snart är 02.30. Självklart finns mycket mer, och mycket mer bakom varje ord. Men ja, 2011 har varit ett fint år på många sätt.

julafton

Jag har haft en helt perfekt julafton, hoppas ni haft likaså.

Tänker lite extra på alla som inte har det lika bra som jag. Vill be för dom? Blir lite religös av julafton.

I år skulle vi för första året inte ha någon tomte. Det kändes konstigt. Så jag tog några av klapparna under granen, lade dom i en säck, tog en stor päls och en luva och smög ut. Jag knöt ihop håret till ett "skägg", knackade på dörren och gick in. Jag kände mig lite som en julhjälte.

Skulle inte vilja påstå att någon inte insåg vem det var under luvan, men det bjöds på mycket skratt.

Julen handlar om så mycket mer än jultomte och julklappar. Den handlar om att få skratta, uppskatta och umgås med dom man älskar. Det har jag verkligen gjort idag.

Som sagt, religös av julafton. Ganska fint ändå.


Ottilia, hoppas du har haft en jättefin julafton och även får en bra juldag. Jag älskar dig.


Ha en fortsatt god jul!




random textinlägg och carpe diem

Jag orkar inte med den stora mödan med att koppla ihop kameran med datorn och föra in bilder i datorn. Och där har ni svaret på varför denna blogg på senaste tiden mest består av random textinlägg utan bilder.


Sitter och pratar med Matilda.
Vi röker Marlboro och dricker rött. Pratar om livet, att fånga dagen, döda poeter och konst.
Jag är klädd i svart. Svart polotröja och ett par kostymbyxor jag köpt secondhand någongång, någonstans. Jag har ringar under ögonen och håret är risigt. Jag tar ett djupt bloss av min cigarett, lutar huvudet bakåt och andas ut, långsamt.
Matildas hand hon håller cigaretten med skakar lite när hon för den mot munnen. "Fan... Det är fanimig dags för revolt.." Säger hon med hes röst samtidigt som hon andas ut cigarettröken.


Nej. Vi pratar på skype. Pratar om killar, planer för lovet, fester och sex. Jag är klädd i leggings och en BH jag får snygga bröst i. Men ovanstående text lät intressantare, eller hur? Antar att mitt liv inte är så intressant just nu helt enkelt. Och inte blir det bättre, och inte får jag mer historier, av att sitta kvar framför datorn. Nu går jag ut på en springtur och påbörjar på så sätt den här dagen!



God morgon!

tankar den senaste tiden



- Jag hatar att bry mig i saker som jag egentligen bara borde strunta totalt i.
- Det här lovet ska jag göra bra saker varje dag och inte sova bort halva dagarna. Kommer jag hålla detta? Svar nej.
- är det bara jag, eller är alla såhär bra på att lura sig själva?
- Fest med okända människor och Sofia på juldagen. Varför inte?
- Borde jag träffa han?



Jag håller inte mitt rykte som superbloggare. Jag orkar inte blogga när jag inte har något att skriva.
Idag fick jag och så många andra jullov. Grattis till oss! Och god jul!

stilla natt

Inatt vill min kropp inte sova, även då det snurrar i huvudet av trötthet.

Det finns för mycket oro liggandes som en klump i magen för att jag ska kunna få ro.

Jag har hämtat mitt ritblock och min bästa blyertspenna och hoppas på att det ska få tiden att gå.
Sov gott.

Självförtroende

Det snyggaste på en person är deffinitivt självförtroendet. Ett bra självfötroende, att man är säker på sig själv, utan att vara kaxig eller överlägsen. Det är något jag tycker lyser igenom så tydligt och gör personen i fråga ännu snyggare. Ett självförtroende är en sorts utstrålning!

Att kunna säga att man är nöjd med sig själv och sitt utseende, att man tycker man har snygga ben, snygg rumpa eller att man älskar sitt hår - det är så starkt och människor som kan säga sådant växer verkligen i mina ögon.

Men hur gör man egentligen om man inte har det där självförtroendet? Är ett bra självförtroende medfött eller är det något som alla kan få om man kämpar lite?

Jag har ingen aning!

Jag är social, utåtriktad, har inga problem med att prata med nya människor eller prova på nya saker. På så sätt är jag säker i mig själv. Men när det kommer till att tycka om mig själv, mitt utseende och så vidare, är jag inte lika säker. Och som jag skrev - att vara säker i sig själv är bland det snyggaste som finns, och vem vill inte vara snygg? 

Tro mig, jag menar inte att jag hatar mig själv, har värsta problemen eller så, det jag menar är att jag som så många andra inte är nöjd, och ibland, är allt för långt ifrån nöjd.


Jag tror inte på instruktionerna om att se mig själv i spegeln och räkna upp tio bra saker med mig själv varje dag fungerar. Och inte dessa "jämför dig inte med andra"-snack heller, för jämför oss det gör väl alla? Ibland så naturligt att vi knappt reflekterar över att vi gör det.

Vad är det i samhället som fått så många av oss att oroa oss så mycket, att se så många fel och brister och aldrig känna oss riktigt nöjda? Beror dessa I-landsproblem helt enkelt på att vi har för lite viktiga saker, som kamp för överlevnad och brist på mat, att oroa oss över? Så istället oroar vi oss för våra utseenden, hur bra man passar in och så vidare. Eller?

Ingen aning. En teori.

Eller är det all reklam? Alla dessa retucherade modeller som kastas i våra ansikten dagligen genom media?

Ingen aning.

På något sätt har det ju nästan blivit tabu att kunna säga att man tycker man själv ser bra ut? Om inte tabu så i alla fall något ovanligt.

Jag vet inte var jag vill komma med detta inlägg egentligen, jag undrar, vet någon av er vad detta beror på? Några teorier? Varför har säkert sju av tio ungdomar dåligt självförtroende? Är missnöjda?

För att låta lite som en hippie men, egentligen är vi alla vackra, fast bara på olika sätt. Vad som är snyggt, ett bra utseende, är egentligen bara en trend. Men det är så otroligt lätt att glömma.


förlåt, men

Citerat av Jenny:

"Och den där underbara känslan, den är värd att vänta på och kämpa för. När man tycker om en person, jättemycket. Så där så man inte vet vart man ska ta vägen! När man inte vill vara någon annanstans i världen än just hos den. När man kysser någon och ler mellan kyssarna för allt bara känns så bra. När man känner sig trygg och lycklig. Ge er ut i kärleksdjungeln, visst är det så man brukar säga"


Det jag har funderat på hela natten är; vad ska man göra när den underbara känslan är till fel person?

När man ler mellan kyssarna tillsammans med fel person och inte vill vara någon annanstans än hos just han? Vad ska man göra när man sårar människor då man följer sitt hjärta? Då kvällen slutar med att man står och gråter och bråkar med sin bästa vän för att man har följt sitt hjärta, följt den här känslan?

När är ska man sluta att som Jenny skrev det, kämpa, för den här känslan?

När har man gått för långt?


kärlek

Jag har aldrig varit kär, inte på riktigt.
Jag har haft crush's, tyckt om någon så att det hugger i magen och jag har gråtit över ett ömmande hjärta, men aldrig fullt ut. Aldrig sådär kär, sådär svindlande kär. Och jag vet ärligt talat inte om det kommer hända sålänge jag bor kvar i Falun.

Det här är en stad där man känner många och har en uppfattning om alla. Och alla har en uppfattning om en själv. Vilket egentligen, rakt ut sagt, suger. Jag är trött på att gå så mycket efter yta, rykten och uppfattningar! Men så är det, ingen kan nog ärligt säga att den alltid möter alla med alla dörrar öppna, utan att tänka och tycka något om personen innan. Vi människor fungerar tyvärr inte så. 

Jag tror att detta är en av anledningarna till varför det är svårt att hitta kärleken i Falun. Never say never, klart det kan hända det tror jag verkligen. Men det är väl inte direkt något jag går och väntar på.
Och jag vill inte försöka tvinga fram någon sorts "kär-känsla" bara för känslans skull, bara för att vara tillsamans. Det är väl ändå inte att ha ett förhållande som är det viktiga, grejen är väl just kärleken?

Många blir tillsammans hit och dit. Tillsammans med någon, gör slut efter en och en halv månad, hittar en ny. Så enkelt det verkar! Men jag kan inte tro att det är på riktigt då, eller vad man ska säga. Kärleken kan väl inte vara så enkelt, hur kommer det sig i så fall att jag, och så många andra, helt missat den?! Jag tror att dom som har det sådär lätt snarare är kära i förhållandet i sig, inte den andra personen. Inte fullt ut i alla fall!

Sedan är det såklart så att människor blir kära olika lätt och anser olika om det här. Självklart kan man vara superduper kär, men att det sedan av vissa anledningar tar slut efter två månader betyder inte att förhållandet var mindre seriöst. Men jag tror ni förstår vad jag menar? Jag har helt enkelt svårt att bli kär, vissa faller lättare.
Min kusin sa om sitt förhållande att "Det har gått väldigt snabbt", "Fall snabbt och hårt, kom ut levande" svarade jag.

Jag hoppas i alla fall att den dagen det står "Klara Rasimus har ett förhållande med.." på facebook så kommer det inte vara enkelt, tveksamt eller ytligt, det kommer vara på riktigt. 


Cyberkärlek till er som orkade ta er igenom texten, good work fina ni!


Tidigare inlägg
RSS 2.0