att ta en dag i taget


"Live one day at a time and make it a masterpiece"

Igår hade jag det här underbart fina armbandet som jag fick i födelsedagspresent av Johanna. Tycker verkligen om det och ser det som en påminnelse till mig själv, att slappna av och faktiskt försöka leva en dag i taget. Något jag kan vara dålig på, så armbandet är verkligen perfekt för mig.

En påminnelse till er och mig själv idag alltså, ta det lungt och lev, gör något bra av dagen!
Åh herre gud, Sofia, du börjar dra med mig ner i ditt "fångadagen" och "älska livet"-snack...

I övrigt så var jag uppe med tidiga tuppen 20 över 6 idag. Ville ha en lugn morgon, något som är otroligt skönt. Hinna lyssna på musik, klä sig utan att behöva slänga på sig fösta-bästa, dricka te långsamt vid tidningen...
Ja, att ha tid på sig på morgonen gör faktiskt dagarna lite mer till ett "mastepiece".

giving up the gun

Trött på ett liv i fattigdom. Varenda öre jag har sätter jag in på ett sparkonto som heter "Australien".
Men det känns lite som att söka ett luftslott eller något. Jag behöver cirka tiotusen till, och jag har inget jobb. Få ihop tiotusen på 3-4 månader, när man har ett studiebidrag som enda inkommst? Det är varken lätt eller roligt.

Jag vill köpa skor. Jag vill ha nya höstplagg. Jag vill fika med mina kompisar. Jag vill kunna köpa en godispåse utan att fundera över om det är ovärt. Jag tror jag ger upp. Hade just ett långt samtal med mor min om detta. Och det är som hon säger, jag kan fortsätta spara, fast inte såhär sjukt intensivt. Jag hinner Australien, jag hinner allt jag vill men jag behöver inte göra det nu. Jag måste ha råd att leva nu också. Att försöka ligga på en budget på hundra kronor/månaden är inte roligt alls. Jag känner mig död! Så ja, jag tror jag ger upp. Med ett konto med mer pengar än jag någonsin haft men fortfarande med mer som saknas än jag någonsin saknat - ger upp den här semesterdrömmen. För jag hinner, men inte i jul.


"tänk dig..."

"Tänk dej en bank som varje morgon sätter in 86 400 kronor på ditt bankkonto och varje kväll tar tillbaka de pengar du inte använt. Vad skulle du göra med pengarna? Använda så mycket som möjligt förstås! Nu är det så att du faktiskt har en sådan bank, den kallas Tiden. Varje ny morgon får du 86 400 sekunder,varje kväll är slösad tid borta. För alltid. Det finns ingen möjlighet till kredit. Det finns ingen möjlighet att spara för framtiden. Använd därför din tid så klokt som möjligt."


vi drack ur dyra glas vi pratade om det förbjudna vi skrattade åt allt vi badade nakna

Jag har oftast svårt att sova. Jag vill hellre sitta uppe. På nätterna är tankarna plötsligt klarare, känslorna starkare. Istället för att sova vill jag läsa, måla, skriva något. En text, en dikt, börja på en bok jag aldrig kommer att avsluta. Men inatt är jag trött, trots att natten knappt börjat. Trött och nöjd, med mitt liv som just nu är så bra. Så nu går jag och lägger mig. Jag ska låta fönstret stå på glänt så jag kan andas sommaren, höra de få bilar som åker förbi och kanske skymta natthimlen. Jag kommer somna med ett leende på läpparna.

söta drömmar

från ikväll

a year has passed since i wrote my note

För ett år sen fyllde jag 16. Mitt eget nyår, min födelsedag. Det har hänt ganska mycket under året men inget jag riktigt minns tillbaka på mer än något annat. "Jag startade ingen revolt i år heller". Ännu ett år, men vad har förändrats? Jag gör fortfarande samma misstag. Faller fortfarande för samma killar. Går fortfarande längs samma gator. Jag tänker fortfarande liknande tankar, gör upp samma planer och drömmer samma drömmar. Jag tvekar inför samma steg springer mot samma mål. Ett år är bara ett år. Inte så mycket egentligen, bara cirka en åttiondedel av mitt liv. Den här åttionde delen har varit bra, det har den!: Jag har haft roligt. Jag har fått kärlek, jag har gett kärlek. Jag har skrattat och jag har gråtit. Hjärtat har värkt men det har också slagit volter. Ni vet, det som brukar hända under ett år har hänt. Inget extra ordinärt vilket både är positivt och negativt. Det finns alltid två sidor. Av allt! Sexton till sjutton alltså. Vad som kommer hända nästa åttiondedel av mitt liv återstår väl att se. Planer finns, planer smids. Peace & Love, Danmarksresa, jobb. Och mycket annat står också klart. Fortsätta med skolan, fortsätta dansa, fortsätta med livet. Men förhoppningsvis kommer jag detta år, mitt sjuttonde år, ha lärt bättre av mina misstag än vad jag hittills gjort. Förhoppningsvis tänker jag till en gång extra. Frågar mig själv vad jag vill. Om inte, så kommer ännu ett år av mitt liv efter detta år. Jag har många år kvar att lära. Kanske kommer jag inte heller i år starta en revolt, rädda världen.
Men kanske nästa?

passar in på mycket

vill
vet att jag inte ska
blir inte bra i längden
eller?

stay connected

Folk man träffar på peace & love räknar man inte med att träffa igen, man skiljs åt och säger "Vi måste hålla kontakten!" trots att båda parter vet att det inte kommer ske. Men så plötsligt, idag, lyste min inkorg på facebook röd - ett nytt meddelande. Som att blåsa dammet från ett gammalt fotoalbum kommer genast minnesbilder upp, jag kan nästan höra tonerna från donkeyboy och kent i öronen när jag ser att mailet är från Peace & Love kompisen Johannes. Han är i Falun och vill träffas. Vad roligt det ska bli att träffa han i morgon och blåsa dammet från våra gemensamma P&L-minnen. Skiljas åt och säga "Vi måste hålla kontakten!" och veta att kanske, kanske gör vi faktiskt det, kanske ses vi igen. Sverige är litet - och festivalsommaren har inte ens börjat!


jag och johannes kramas hejdå, p&l 2010

svart mot vitt, text och tankar #1

att små ord, svart text mot vit bakgrund kan göra ont är konstigt. att dom ens kan kännas? det är ju bara ord. ord som bildar en mening, en mening jag inte vill läsa. En mening som får mig vilja glömma det fina vädret, sakerna jag måste få gjorda, höjdpunkter framför mig - allt, och bara krypa ihop i min säng. min säng är trygg. Så länge det är ljust i rummet är jag trygg i min säng. Skulle någon släcka lampan skulle paniken komma. Krypande, allt snabbare och snabbare. Men innan paniken och rädslan tagit över har jag alltid hunnit tända min lampa. Vad är det jag är så rädd för? Svarta ord mot vitt gör mig rädd. På ett annat sätt. Inte på det där klibbiga, panikartade sättet jag känner då jag går in i ett mörkt rum. Utan mer rädslan över att det ska göra för ont, ont i hjärtat. Att bli sårad. Igen kanske man skulle kunna säga, att bli sårad igen? Jag bestämmer mig för att snabbt titta bort, ta bort orden ur mitt synfält. Ignorera? Det är bättre. Men orden finns kvar. Fan alltså, att det fortfarande gör ont.

kursiv text får allt att se mer seriöst ut. som om jag gråter när jag skriver detta, rispar mina armleder blodiga. Men det gör jag inte. Så illa är det inte. Inte alls, inte på långa vägar! Men det är skönt att få skriva ner känslorna. Kanske överdriva lite här och där. Jag vill bara göra det vackert. Att försöka bädda in något som gör ont i vackra ord får det onda att kännas bättre. Kursiv text är vackert, därför skriver jag kursivt.

Nyare inlägg
RSS 2.0