en bra dag.
jag är så hög jag kunde dö
för jag kan göra det som ingen gjort
som ingen gjort
plötsliga infall plötsliga idéer. nu ska jag ringa gustaf och smida planer.
köpenhamn, baby.
Fick plötsligt infall och nya idéer för hur jag skulle kunna spendera kommande månaderna..
jag ska slåss i mina egna kvarter
Var förra veckan i London. Kan väl beskrivas som fest och kunskap. Var en bra resa men mådde piss och det drog väl ner helhetsbilden lite. Men det var nice hur som, jag gillar London. Kanske flyttar dit. Så tänker jag i för sig kring alla städer som är större än Falun, där man kan göra något oavsett tid på dygnet.
I helgen har jag varit sjukskriven från jobbet. Mått fortsatt ganska dåligt. Helgen har därför spenderats med plugg och sömn. Ikväll träffade jag dock Felicia. Vi tog en promenad kring våra hoods, hittade en stig vi aldrig sett trots att den ligger där vi så ofta går. Vi följde stigen och tillslut kom vi till en fantastisk liten yta med fallna träd, stillhet och lugn, precis vid vattnet. Vi har nu döpt stället och gjort det till vårat. Att för att under en timmes tid få vara exalterad, prata om hur fint vi ska göra med ljuslyktor och hängmattor, kramas, ta en cigg, och känna sig allmänt 14årig kändes skönt. På hemvägen gick luften lite lättare att andas. Lättare än på länge.
Imorgon börjar en ny vecka och jag har tusen saker att göra. Längtar dock. Ska utmana mig själv och göra så mycket jag bara kan, hoppas på att inte falla ihop längs vägen bara. Om jag inte styr upp saker och ting kommer jag inte kunna åka på studentresa. På med ninjadräkten och boxningshandskarna, nu jävlar blir det slagsmål mot vardagen.
Ha en fin vecka, så hörs vi så småning om.
maj månad
Jag har alltid älskat maj månad.
Ett annalkande sommarlov och ljusare nätter, känslan av att snart fylla år, snart vara fri från skolan i nästan tre fantastiska månader. Jag brukar ha festivaler, resor och planer framför mig.
Tänk så många olika nyanser livet har. Jag ser inte fram emot något, jag har inga planer för sommaren, tanken på kommande student känns som ett hårt slag i magen.
Jag är så trött.
några timmar
Jobbade till efter 02, kom hem vid tre. Laddade upp med kaffe samt musik ur högtalarna och har pluggat fram tills nu, 05.30. Och tack vare effektivt arbete hinner jag även med några timmars sömn inatt! Imorgon bär det av till London.
Ska vi prata känslor?
Föregående inlägg var minst sagt tvetydligt. Ibland vill jag bara skriva för skrivandets skull, trassliga texter som den jag just skrev, och det jag i skrivande stund präntar, blir resultatet. Okonkret. Livet är okonkret, i alla fall känslora. Ska vi prata känslor? Jag vet inte.
Jag är odödlig tills motsatsen bevisats.
Ikväll har jag kommit underfund med två saker.
Det första är att jag, som rubriken talar om, är odödlig tills motsatsen bevisats.
Det andra är att livet innehåller så få så kallade Positiva överraskningar. Eller är det bara så jag känner just nu?, jag vet inte.
Jag har svårt att sätta ord på mina känslor, för de senaste dagarna har tankar kring än det ena än det andra gått på högvarv. Känslan av att jag har ett garnnystan i huvudet. Det är mycket som är jobbigt, men samtidigt mycket som är bra. Det som är bra är dock lätt att glömma när tankarna är i ständig rörelse. Kom bara att tänka på det, när mycket går snett skulle väl livet kunna överraska positivt, istället för att ge en motvind?
Klara, sluta vara en jävla pessimist. Over and out.
¿
skulle jag må bra om jag hade bra betyg
eller om jag motionerade regelbundet
eller om jag var smalare
eller om jag slutade röka
eller om jag var kär i någon
om jag inte bodde i falun
om det var sommarlov
om regeringen var röd
om jag åt en glass
om jag var full just nu
eller bottnar det i något annat? det suger att jag inte vet.
jag håller dig på avstånd, internet.
Igår låg jag i sängen hela dagen. Koncentrerade mig på att andas normalt, typ.
Idag har jag glittriga strumpor och nya converse. Och är i skolan!
Skulle kunna ha en sådan bra blogg, och en sådan bra twitter. Skulle kunna berätta om saker och tankar mer. Men jag orkar och vill inte. Vill inte släppa internet för nära och visa mina ibland känslofyllda, men allt för ofta tomma, tankar i textform. De får vara där de är istället. Och medan kan jag blogga om glittriga strumpor, twittra om min skoltrötthet och fortsätta hålla dig, internet, på avstånd. Jag ser inte anledningen till att tala ut när det inte finns något att tala om, eller något som kan göra det bättre genom att texta. Så jag låter det vara. Men till de som twittrar, bloggar, talar om sin ångest - tack. bra. heja. Ni är modiga, och om ni inte heller ibland ser syftet till det så ser jag det. Det handlar om att berätta om att man mår dåligt, så vi andra halvtrasiga kan känna att vi inte är ensamma. Och det är starkt av er. För ni är inte ensamma, vi andra är bara inte lika modiga.
