Att en människa jag kännt, en människa jag delat en del av min uppväxt med faktiskt har gått bort. Nu, arton år gammal på grund av en orättvis sjukdom som ingen förtjänar. Det är så fel, så hemskt och så.. Mörkt. Det får mig att stanna upp, tänka och känna efter. Tänka på honom som jag minns han; En glad kille som var bra på att imitera folk, smart, artig och rolig. Tänka och känna efter, hur lyckligt lottad jag är som har livet här och nu. Tänka på att vi alla borde uppskatta det vi har, varje dag, även då det är lätt att glömma.

Tankar som att jag hade velat prata med han en sista gång, se honom en sista gång eller gå tillbaka i tiden då vi slutade 6:an och ge honom en extra stor kram finns. Men det går ju inte. Det ända man kan göra är att verkligen krama om sig själv och de man älskar. Tacka Gud, eller bara ödet, för att man är här idag och förhoppningsvis även i morgon. Känna efter lite extra, hur underbart livet faktiskt är och bestämma sig för att leva det fullt ut. Om inte Han, min föredetta klasskompis, har möjligheten att göra det ska han i alla fall kunna se på oss någonstans ifrån och veta att vi uppskattar och älskar livet, det som orättvist togs från honom.

Det gäller att leva sitt liv fullt ut. Man vet aldrig vad som händer, man vet aldrig vad morgondagen har med sig. Uppskatta de ni älskar, behandla alla och er själva med respekt. Ta vara på det dyraste ni har, livet.